Hur pixlarna hamnar här

Litet först. Skarpare AVIF, WebP eller JPEG när webbläsaren och skärmen kan använda dem.

Reservläget är bara en bild. Det är poängen.

Ett vanligt foto här är inte en fil. Det är en liten stapel AVIF-, WebP- och JPEG-versioner i olika storlekar. Webbläsaren får välja det som passar skärmen.

Den tråkiga JPEG-reserven är inget att skämmas över. Den är nödutgången. En webbplats utan nödutgång är bara ett självförtroendetrick med snygg typografi.

"HDR" betyder high dynamic range: mer utrymme för ljusa högdagrar och mörka detaljer än en vanlig SDR-bild. Det är ett löfte om visning och kodning, inte en magisk kvalitetsknapp.

Den vanliga fotovägen fortsätter vara SDR AVIF, WebP och JPEG. Några inlägg har också valfria P3- eller HDR AVIF-filer här, inklusive gain-map-versioner för program som förstår dem.

Om webbläsaren, operativsystemet eller skärmen ignorerar extrainformationen händer inget dramatiskt. Det vanliga fotot är fortfarande den säkra vyn.

HDR är inte en knapp märkt Bättre. Det betyder att filen och skärmen kan prata om ljushet bortom det vanliga SDR-omfånget. Om någon del av kedjan ljuger kan resultatet se dyrt och fel ut.

Tills vidare ligger HDR-fotofiler bakom Nördfakta. Det vanliga fotot ska hålla sig vettigt medan det experimentella fortfarande kan petas på, jämföras och beskyllas ordentligt.

Standardvägen är MP4 eftersom den fungerar nästan överallt. Vissa inlägg har också adaptiv uppspelning när du vill ta den tyngre vägen.

En posterbild håller bläddrandet lätt. När du öppnar videon får sidan lägga fler byte på saken.

Video är där ambition snabbt blir dyr. En bra standard startar snabbt, fungerar brett och tvingar inte en mobil att ladda ner en gigantisk prestigefil bara för att se om något intressant händer.

Adaptiv uppspelning finns där när den hjälper, men den ligger bakom ett medvetet klick. Slösurfande ska inte betala för den fina vägen i förskott.

Ett panorama börjar som en bred 2:1-bild. Visaren sveper den runt dig så att det känns som att vrida sig inne i scenen när du drar.

Korten använder en posterbild först. Hela visaren väntar tills du öppnar den och tar då in dragkontroller, helskärm och den bästa sfärfilen på sidan.

En 360-vy är oftast en ekvirektangulär bild. Den ser konstig ut som platt fil, och blir begriplig när en visare sveper den runt kameran.

Kortet ska hålla sig lätt. Den uppslukande visaren laddas efter att du öppnar den, för att dra runt en sfär är kul, men det är inte gratis.

De flesta 3D-vyer kommer från fotogrammetri: foton som blivit ett texturerat mesh. Sidan startar från en sparad kameravinkel så att objektet öppnas i en läsbar pose.

Första blicken, normalmodellen och de tyngre filerna är separata. Etiketter för texturer visas bara när det formatet faktiskt är publicerat.

3D kommer mest från fotogrammetri: massor av foton, en rekonstruktionsrunda, ett mesh, texturer och sedan en GLB liten nog för en webbläsare att öppna utan att ställa till en scen.

Modellfiler blir snabbt tunga, så sidan håller första blicken, normalvyn och de tyngre filerna separata när de finns.

Kartvyer är hopsydda bilder ovanifrån. Stora kartor serveras som bildplattor, så zoomen bara hämtar detalj där du tittar.

Det är därför en karta kan öppna snabbt och ändå ha skarpare bitar som väntar längre in i zoomen.

Kartvyer är hopsydda bilder ovanifrån. De är användbara för att de visar den faktiskt fångade marken, inte en generisk kartleverantörs idé om området.

Stora kartor använder bildplattor, så zoomen hämtar detalj där du tittar. Att ladda hela alltet direkt vore ärligt, och mest värdelöst.

Terrängvyer använder höjddata för att visa form: lutningar, bulor, luckor och platser där rekonstruktionen blir misstänkt.

När ett rikare terrängpaket finns strömmas det in i mindre bitar. Användbart för att titta närmare. Inget mätanspråk.

Höjdvyer är till för att läsa lutningar, knölar och rekonstruktionskonstigheter. De hjälper till att förklara form där en platt bild bara visar färg.

Om datan är grov ska sidan säga det genom sitt beteende. En snygg skuggad vy är inte tillåtelse att låtsas att fångsten var mätklassad.

Ett punktmoln är scenen som många färgade punkter istället för ett solitt mesh. Det är bra för att se vad rekonstruktionen faktiskt mätte.

Punktmoln använder strömningsbara delar när det går, så webbläsaren laddar biten du tittar på istället för en enorm råfil.

Punktmoln visar den uppmätta scenen som många färgade punkter. De kan se råa ut eftersom de är råare. Det är ofta poängen.

Den publika vägen använder strömningsbara 3D Tiles när det går, för att kasta ett tätt råmoln rakt på en webbläsare är så man gör nyfikenhet till en fryst flik.

Zoom är för gigantiska stillbilder. Bilden delas i bildplattor, och visaren laddar bara de bitar du faktiskt tittar på.

Det håller enorma sömmar granskningsbara utan att låta vanligt bläddrande betala hela kostnaden.

Zoom är för bilder som är för stora för att behandla som vanliga foton. Visaren laddar bildrutor på den zoomnivå och position du faktiskt granskar.

Det är inte glamoröst. Det är bara skillnaden mellan en granskbar jättesöm och en webbläsarflik som ger upp.